Det och ivern

En namnlös berättare, främmande till och med för sig själv, söker sitt jag; det är ett trevande i minnet och fantasin och i det vi kallar den yttre verkligheten – skuggor fladdrande mot grottans vägg och i hjärnans vindlingar.

Den som för ordet besitter något av ett hypermedvetande, öppet och genomsläppligt för olika material och stämningar, och utan bestämda gränser mot omvärlden. Såriga utsagor om en personlig kris, ett rämnande förhållande och svartsjuka varvas med hallucin